Min stil har inget med vad jag lyssnar på eller hur jag mår.
Ena dagen har jag trasiga jeans och någon lätt överdel, till att nästa dag ha rockiga kläder.
Jag tar på mig vad jag trivs i och känner för den dagen.
Jag lyssnar på allt möjligt! Från maskinen till Marilyn Manson.
Min stil har absolut inget med hur mitt mående är. Jag är lika trasig vad jag än tar på mig. Jag har samma känslor som om jag har jeans som klänning på mig.
Sluta se en persons yttre, det inre talar för så mycket mer.

Jag lägger energi på dom som låter mig se ut som jag vill och försöker förstå vem jag är på insidan. Pussla ihop min trasighet.
Många ser bara en del och inte mig som helhet. De försöker inte smälta när jag förklarar något jag känner.
Jag har svårt att prata känslor, och när folk inte bryr sig när jag förklarar en så blir jag splittrad och väljer hålla nästa inne. Jag är så fylld utav känslor så det är konstigt att alla får plats i min lilla kropp.
Jag är så skör och ibland känns de som folk utnyttjar det för att se vilken gräns jag har.
Men jag håller emot och fortsätter dela ut min kärlek till folk jag tycker om. Hade jag kunnat hade jag åkt till er alla och hållt er hårt.
Jag vill inte att ni försvinner och ofta känns det som jag inte är värda er alls. Ni är för fina. ?

Känns redan konstigt att vara hemma. Så tyst och lugnt. Som om en stor storm dragit över och sen de tystnats ner.
Veckan har varit rolig, och hur mysig som helst. Saknar redan festival och ljudet. (Inte scen ljudet som var riktigt dåligt).
Ska försöka börja planera upp min vecka så den inte är såhär tyst hela tiden, då lär jag bli galen.
Har äntligen semester och kan slappna av från skolan ett tag!
Nu ska jag njuta av alla minnen och smälta in allt. Packa upp väskorna, annars blir det inte gjort på flera dagar. Och krama på min fina vovve!

Tänker alltid är de nu bakslaget kommer? Nu som någon kommer göra något så jag får den där evigt värkande ångesten och hatet över att finnas till.
Jag har varit där för många gånger.
Jag måste göra något fel eller träffar jag fel människor?
Det är få jag kan lita på, men de människorna är värd mycket för mig.

Jag chansar ofta. Hade jag gått på känsla så hade jag aldrig umgåtts med någon. Håller personen vad den lovat? Kommer personen jag skulle träffa? Kommer jag än en gång få mina större hemligheter utblottade?
Ångest evig jävla ångest.

Jag stöter ofta bort folk, ibland lite för mycket. Jag önskar att jag kunde hålla hårt i dom som gör mig glad och faktiskt visa vad de betyder. Jag kan inte det. Jag försöker, men de räcker inte.

Jag är ofta ärlig, men då omvandlas jag till elak enligt många. Jag är inte elak, jag säger vad jag tycker istället för vara fega som ni. Göm er bakom er fasad. Min är rasad då kan jag lika gärna blotta mig.

Jag ger allt till min vänfamilj, dom som format mig och gjort mig till jag.

http://open.spotify.com/track/6S6VnXPAf3UQJyeJVgJZ6C

Jag är en dålig person när de kommer till känslor. Jag pratar sällan om djupa känslor eller om jag tycker om någon. Sällan jag visar något sånt, och de finns väldigt få jag kan göra det med.
Jag är rädd för känslor, folk förväntar sig att man ska visa så mycket. Jag känner mig ofta fruktansvärt känslokall och vill bara skrika ut hur jag känner, men något stoppar mig. Jag skämtar bort det istället, det är lättare att skämta om en känsla.

Men något jag faktiskt saknar är att vara nykär. Ha en samhörighet med någon. Någon som tycker detsamma.

Ofta känns det som folk bara vill ha mig för att ha någon. Som ett andra val. Jag tänker inte vara ett andra val. Jag vill ha den som älskar mig för den jag är. Och nog med det så behöver jag någon som ser mig idag, inte det jag var och gjorde. Mina ärr och minnen försvinner inte, men jag har lämnat dom sakerna bakom mig och kan idag se tillbaka på dem med ett leende över att jag lever. Det enda jag saknar någon som håller min hand.

Det är idag två år sedan då jag fick smset om att någon i min ålder omkommit i en bilolycka hemma. Jag var på peace & love och stod och kollade på älskade maskinen. På något sätt kommer alltid maskinen vara kopplat till dessa känslor jag hade då, paniken över att inte veta vem det var men att de var någon man visste. Vi var bara jämngamla, ingen jag umgicks med, men så många av mina vänner var nära vän med honom och jag vet själv hur de känns att förlora en nära vän. Tycker ingen är värd att gå igenom den smärtan. Tiden går så fort, vi andra växer ifrån medans han bara kommer vara 18 år. Det är hemskt, att allt ska hända så nära.
Jag skänker en tanke till alla nära och vänner idag.
<3

Vi sitter och håller käft på varsitt håll. Detta är inte kärlek.
Det är något man önskar,
Men det finns inte.

Gått och fått en förkylning, fast inte ovanligt när Belinda ska firas.
Sen är inte min kropp som den ska, dumma den. Hoppas den blir bra.

Min bästa har flyttat tillbka från Stockholm, så spenderat gårdagen/natten med henne.
Blir så glad av att bara sitta och prata med henne och umgås.
Vi är så lika på många sätt.

Helgen spenderar jag i Göteborg, och på tisdag drar jag till Putte i parken.
Kommer inte vara så nårbar den närmsta veckan pga det.