Många fullpackade dagar framför mig. Har äntligen börjar praktik, de bästa är att de ligger på kvällen.
Så skönt att slippa skolan tre dagar i veckan. Gå inte restuarang via lernia, de vet inte hur man bygger upp en bra studie. De ger oss böcker och frågor och that's it. Alla föreläsningar vi skulle få har vi bara fått 10% utav.
Men har jag tur är jag klar i slutet av september. Nästa vecka ska jag plugga på serveringsprovet.

Nu börjar en sak i taget rätta upp sig. Alltid ska allt hända på en gång.
Jag är så osäker på vart jag vill ta vägen sen. Om jag vill neråt Göteborg igen eller om jag vill någon annanstans.
Det märks.

Att vara ensam gör mig smått galen. Jag är inte van att vara själv längre.
Och flera timmar är katastrof.
Man bara tänker och tänker och vrider på saker för att få dem rätt.
Bättre om man inte hade så mycket tankar och känslor som flödade omkring inom en.

Nu tar jag en dag i taget och försöker reda ut mig själv. Hur ska man annars kunna släppa in någon annan?
De är väll som de säger, lär älska dig själv innan du kan älska någon annan. :)

Saker börjar gå år rätt håll äntligen.
Jag börjar må bättre.
Och snart slutar äntligen skolan.
Står inte ut med att åka dit och sen inte ha mycket att göra.
Jag är ingen morgonmänniska alls.

Mina vänner här vid Mariestad har funnits för mig som mest nu när jag behövt det. I give you all my love.

Nu ska jag ge mig ut och försöka finna min kärlek. Börjar tröttna på singellivet.

Jag har så många härliga människor runt mig. Finns så många som hjälpt mig på vägen till att må bra denna senaste veckan. Gamla som nya, nära som bekanta.
Och jag behöver er alla, ni alla är lika unika och speciella!

Det har varit riktigt tufft några dagar när massa gammalt dragits upp och alla frågor som ställs.
Men vi som är kvar måste gå vidare, men aldrig glömma.

Jag är glad över att ha en fullbokad vecka med bara massa saknade människor. Ska njuta av varenda dag!

I dagens samhälle är det inte tillåtet att må dåligt. Men ändå så ökar statistiken över ungdomar som mår dåligt.
Det är mycket som bidrar till varför.
Det kan vara att försöka passa in i skolan eller i ett gäng.
Att man har mycket familjeproblem, eller mycket bråk med vänner.
Att något sitter i sen barndomen som kroppen inte släpper.
Eller att man blir mobbad.
Man borde börja öppna upp ögonen mera för detta problem.
Det är alldeles för mycket krav i dag på oss ungdomar.

Jag har sen flera år tillbaka perioder med extrema ångestattacker och deprissioner.
Och det är något som jag vet att jag kommer ha resten av mitt liv.
Och jag vet att mycket runtomkring och min uppväxt bidrar till detta.
Varje dag söker jag något som får mig att må bra, och gör det mesta för att inte vara själv.
Jag är sällskapsberoende, och trivs bäst med någon brevid, även fast vi inte gör någonting.
Jag försöker rätt ofta uttrycka mig hur jag känner och mår, sen förstår jag att alla inte orkar.
Är glad för de få som lyssnar och gör vardagen bättre.
Jag önskar bara att den viktigaste personen i mitt liv kunde lyssna med.
Kunde ta till sig och acceptera att det är såhär och att de inte går att ändra på.

Jag är en tänkare, jag tänker för mycket, hela tiden.
Jag vrider och vänder på saker till de gör mig galna.

Men enligt samhället är detta inte okej, man ska vara stark och hålla tillbaka.
Stå upp och stå ut med smärtan.
Jag hoppas att världen är helvetet och det kommer något bättre sen.

Ibland önskar jag att man kunde öppna upp ögonen innan saker är försent.
Det hinner alltid bli försent.
Jag hade inte tid, som kanske många andra, man är för uppe i sitt.
Man tror inte det ska kunna gå såhär långt, men världen är inte något drömställe.
Samhället har för mycket krav på en. Jag vet.
Det finns inga ord längre, detta ska inte få hända bara.
Vila i frid.