Har så mycket känslor inom mig just nu, både bra och dåliga. 
Jag är världens lyckligaste som har flyttat ihop med min man. 
Jag trivs bra, och han gör mig glad. 
Det har hänt så mycket de senaste så utan honom vet jag inte vad jag hade varit idag. 

I början av mars var vi tvunga att ta bort Alfons. 
Jag börjar vänja mig vid tanken av att han inte finns kvar i livet,
men det är tungt. 
Jag saknar han så mycket, hur han kröp upp hos mig i sängen, 
hur han slickade på en så man skulle vakna. 
Men jag har kvar alla fina minnen av han, och de ska jag hålla fast vid. 

Jag söker fortfarande massa jobb som en idiot. 
Men imorgon ska jag på intervju, och det känns fantastiskt! 

Har mått ganska bra ett tag nu. Men ibland bara tvärvänder det och ångesten återkommer. Men jag kämpar för jag vet vad jag vill.
Just nu vill jag bara lägga mig och gråta i flera timmar och få ut denna jobbiga känslan.
Men om allt vore så enkelt. Men det är der inte. Meb jag vet att jag inte är ensam.

Stressande människor ger mig ofta ångest, jag blir galen över att de stressar, att de inte kan tagga ner. 
Varför oroar jag mig över dom? kanske tror jag att de ska dö. 
Folk som känns för stressande i sitt sätt att vara kan jag inte umgås med. 
Jag brukar vara rätt chill, försöka och hantera saker lugnt.
Ibland kan jag uppfatta mig själv som stressad över ingenting, men oftast är det ångest som ligger nära. 
Kan känna mig hotad av att bara behöva kliva ut ur dörren för att umgås med någon.
Får smått panik innan jag väl kommit ut, jag vet inte vad jag är rädd för ska hända. 
Men jag vet att jag ständigt har koll på min mobil, jag är rädd att någon ställer in, inte vill ses, hitttat något bättre och roligare att göra. 
Sen vet jag att saker kan komma emellan, men finns de förklaring till det så är det chill. 

Jag tänker väldigt mycket, allt ska vara så komplicerat, ska alltid tänka "tänk om". Ska vrida och vända på saker tills de gör mig helt galna. 
Många anser nog att jag är lätt att prata med då jag utvecklar saker 10 mil. Men så gör jag med allt, även fast jag inte öppnar munnen. 
Det värsta är när man ska sova, då jag ska tänka som mest och kan ligga vaken flera timmar i oro. 
Men efter att fått sömnmedicin och smått lärt mig få bort såna tankar innan sömn så har jag lättare att sova, vilket får mig att må bättre. 

Jag blir så sjukt raslös ofta och kan inte koncentrera mig, vilket ofta gör folk irriterande. 
Jag behöve hitta något som kan få mig att lugna ner mig, att gör att jag inte vill sitta och vrida och vända på mig tusen gånger för att bli av med myrorna som springer i kroppen. 
Ibland blir jag förbannad när jag sitter på buss/tåg, för jag tycker det går förjävla sakta och jag tycker att busschauffören borde förstå att jag är rastlös och han då borde trycka på gasen lite. 
Folk blir irriterande för jag rör för mycket på mig på min plats då istället och lust känslan att bara slänga upp fingret i ansiktet på dom blir stor. 
Jag önskar ofta att vi kunde byta kropp med varandra, så andra får se hur man har det, och hur man känner. 
Jag skulle kunna sitta och skriva flera böcker och ändå finns det ingen som helt förstår, men många känner lika. 

Men utöver allt det negativa som finns, så finns det kanske bra saker med. Jag är en kramgo tjej, som skulle kunna krama någon i timmar. Har jag saknat någon riktigt mycket så blir jag galen att behöva släppa taget om den igen. 
Jag älskar att ha någon brevid mig, att bara känna någons närhet. 
Jag gör det mesta för att kunna hjälpa någon, någon annans mående går ALLTID före mitt eget. 
Att se folk glada gör mig glad, och kan man hjälpa så gör jag det. 

Jag vet mycket väl att det är jag som oftast gör fel, och beter mig fel.
Samtidigt kan jag inte hantera det.
Det är inte lätt att försöka vara normal i ett samhälle som vårat.
Jag lever med GAD (generaliserad ångestsyndrom).
Jag har aldrig förstått hur allvarligt det var innan, att de var något som skulle växa bort.
Men det kommer alltid finnas där..
Det började när jag var i 13-14 års åldern. Jag mår dåligt i perioder, speciellt när mycket saker ändras runt mig under snabb tid. Dom som inte vet förstår inte, de känner inte, de lever inte med detta. Jag försöker göra allt för att inte känna som jag gör, men de funkar inte.
Jag vill klara en vanlig vardag, men jag har svårt för det.
Jag känner mig så jävla krävande och jobbig, och jag förstår inte ens varför folk orkar med mig.
Jag vill inte leva i dessa känslor, jag vill vara fri.
Jag kämpar hårt för människor som tycker om mig, även fast jag inte alltid klarar det hela vägen. Så försöker jag. Jag är rädd för att förlora folk, för jag vet att människor tröttnat. Jag har en ständig ångest att folk ska sluta gilla mig.
Jag vill att folk ska inse, förstå och tänka på att jag inte alltid kan hjälpa hur jag är.
Jag har svårt att ta vissa skämt som "hoppas du dör. Vad du är jobbig, överdriven och deprimerande".
Jag kan inte hantera de mesta och jag försöker att överleva. Det är en ständig kamp.
Jag klarar mig oftast, men när jag verkligen ber om hjälp, eller behöver någon, då menar jag det djupt. För då kan jag inte stå emot smärtan av hur kroppen tar sönder mig.
Jag öppnar mig för jag hoppas att någon ser och förstår. Att någon bara kan stå vid min sida så jag vet att jag inte är ensam. Och ni som lämnar, jag förstår er med, då jag inte alltid står ut med mig själv.
Men det kommer alltid vara såhär...