Jag vet mycket väl att det är jag som oftast gör fel, och beter mig fel.
Samtidigt kan jag inte hantera det.
Det är inte lätt att försöka vara normal i ett samhälle som vårat.
Jag lever med GAD (generaliserad ångestsyndrom).
Jag har aldrig förstått hur allvarligt det var innan, att de var något som skulle växa bort.
Men det kommer alltid finnas där..
Det började när jag var i 13-14 års åldern. Jag mår dåligt i perioder, speciellt när mycket saker ändras runt mig under snabb tid. Dom som inte vet förstår inte, de känner inte, de lever inte med detta. Jag försöker göra allt för att inte känna som jag gör, men de funkar inte.
Jag vill klara en vanlig vardag, men jag har svårt för det.
Jag känner mig så jävla krävande och jobbig, och jag förstår inte ens varför folk orkar med mig.
Jag vill inte leva i dessa känslor, jag vill vara fri.
Jag kämpar hårt för människor som tycker om mig, även fast jag inte alltid klarar det hela vägen. Så försöker jag. Jag är rädd för att förlora folk, för jag vet att människor tröttnat. Jag har en ständig ångest att folk ska sluta gilla mig.
Jag vill att folk ska inse, förstå och tänka på att jag inte alltid kan hjälpa hur jag är.
Jag har svårt att ta vissa skämt som "hoppas du dör. Vad du är jobbig, överdriven och deprimerande".
Jag kan inte hantera de mesta och jag försöker att överleva. Det är en ständig kamp.
Jag klarar mig oftast, men när jag verkligen ber om hjälp, eller behöver någon, då menar jag det djupt. För då kan jag inte stå emot smärtan av hur kroppen tar sönder mig.
Jag öppnar mig för jag hoppas att någon ser och förstår. Att någon bara kan stå vid min sida så jag vet att jag inte är ensam. Och ni som lämnar, jag förstår er med, då jag inte alltid står ut med mig själv.
Men det kommer alltid vara såhär...

 

Lolipoppo

10 september 2013 00:15

Jag tror att jag på något sätt kan förstå dig för att jag är en sån person som älskar att prata och kan bara hoppa in i ett samtal även om jag inte är "välkommen" om man säger så.. Jag är nog inte så bra på att förklara något du säkert märker men iblan fasst än att man har vänner, familj elr bara någon som stöttar än så blir det ändå som att "tröttnar de inte på mig jag kanske borde vara tyst" elr något sånt.. För att iblan så kan jag se i folks ögon eller så är det bara jag som känner att de bara har lust att säga åt mig att hålla tyst bara sluta prata och bete sig normalt men jag förstår dem för ibland måste även jag stanna och påminna meg själv om att det räcker nu. Men hur änsam som jag än känner mig i flera tillfällen så vet jag att jag har min kusin vid min sida jag och hon har hållt ihop ända sen vi gick på dagis ; ) vi har aldrig lämnat samma rum som ovänner och hon är den ända jag känner som faktiskt inte tröttnar på mig för hon gillar min humor och orkar med mig hur jobbig jag än är och jag är ju en sån här som kan smitta av sig och har flera vänner som som har blivit lika jag vet inte vad man ska kalla det lika flippade som jag in några dagar men sen så påminns de om att dem inte brukar bete sig så och slutar med det.
Så alltingen har jag på något sätt förstått dig elr så går vi åt helt olika vägar men jag vill bara säga att du är inte änsam och det finns folk som känner som du även om det inte är jag och du ska alltid veta att hur det än går så kommer det alltid att finnas någon där väntandes på dig hur lång tid det än tar för när du har någon att lita och prata med så märker du att allting blir änklare.. Och förlåt att jag gav dig bördan att läsa denna "kommentar" som nog mera är en historia men jag rår inte för det.. ; )

kelsey

21 februari 2014 09:40

Nej vi är rätt lika, för känner igen mig då mycket i det du säger!
Det är kul att ta del av andra, så man vet att man inte är själv och känna på så dumt sätt! :))

 

*

22 februari 2014 21:16

Jag känner igen mig i så mycket du skriver. Det värsta är oron över att folk ska vända ryggen till och lämna en så fort de får se vad allt mörker som döljer sig under ytan. Jag försöker oftast dölja det men ibland skiner det igenom och att då få höra "du är så deprimerande" eller något liknande är verkligen det sista jag vill höra då. Men, jag antar att det är svårt för utomstående att förstå vad man kämpar mot inombords. Vet inte riktigt vart jag ville komma med detta, ville mest säga att du inte är så ensam som det ibland känns. Massa kramar <3

http://dygnetsallatimmar.blogg.se

kelsey

28 februari 2014 19:29

När man väll är i drt så känns det som man är ensammast i världen. Men skönt stt veta att man inte är det. :) kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu börjar det kännas i kroppen att det snart är dags. Man börjar planera. Bokar tider för vaccination, läkare osv. Den 15 november så åker jag till Senegal. Och planeringen på att vara där 2 veckor blev förlängd. Hemkomst sker istället den 26 maj....

Ikväll är en sådan kväll då jag bara vill bort.Försvinna. Stänga av telefonen och dra. Hamna i någons famn och stanna där. Utan att behöva tänka, Bara mänsklig värme, tröstande ord och ett lugn, utan en ångest som sliter sönder bröstet,  Jag vet inte...

Lyckats andas i två år till. Idag är livet mer stabilt på jobbfronten och vänner. Jag ska inte klaga. Jag har nu gett upp att hålla kontakt på något sätt med min pappa. Det finns ingenting som just nu kan hålla den tråden vid liv och det k...

Har så mycket känslor inom mig just nu, både bra och dåliga. Jag är världens lyckligaste som har flyttat ihop med min man. Jag trivs bra, och han gör mig glad. Det har hänt så mycket de senaste så utan honom vet jag inte vad jag hade varit idag. I bö...

Har mått ganska bra ett tag nu. Men ibland bara tvärvänder det och ångesten återkommer. Men jag kämpar för jag vet vad jag vill. Just nu vill jag bara lägga mig och gråta i flera timmar och få ut denna jobbiga känslan. Men om allt vore så enkelt....